Att arbeta som sierska – mitt ovanliga yrke
Här ska jag berätta hur det kan gå till att leta försvunna saker.Vi är inte många, men här kan du få veta vad man ska tänka på när du tar kontakt med en sierska.
Det är ett yrke som det är lätt att bli utbränd i, och det höll också på att hända mig. Jag vill vara så närvarande och engagerad som möjligt i dom jag möter, att verkligen se människan. Det var därför jag valde att arbeta med människor, först som diakon och sedan utbilda mig till psykoterapeut, trots att jag började arbeta som sierska redan när jag var 18 år och människor började ringa från hela Sverige och senare även från andra länder.
På den tiden, när jag ändå var ganska anonym kunde jag göra detta på fritiden och ha ett annat jobb på dagtid. Men sedan blev det omöjligt. Människor ringde både på dagar och kvällar.
När jag började arbeta med detta heltid började jag också att ha kurser, främst i reiki. Det var ett andningshål att kunna utbilda människor i att tro på sin egen andliga förmåga och helande kraft och träffa människor i en sådan situation.
Jag skaffade mottagning och hade telefontid. Men inte det heller hjälpte, utan människor hittade mitt hemnummer och ringde på kvällstid. Därför har jag nu hemligt privat nummer, inte för att jag egentligen vill utan för att yrket tvingar mig till det för att få vara ifred.
Jag fick och får högar med brev varje vecka och var och en av dem vill ju och förväntar sig ett personligt svar. Kanske för att jag skriver så personligt här på sidan. Ibland är det flera A4 papper med text och berättelser vad människor upplevt. Jag försöker att svara så fort jag hinner mellan resorna och kurserna över Sverige. Ibland kan det ta flera månader. Jag har tänkt att de som skriver tror att jag har mycket mer tid på fritiden att svara på brev och engagera mig än vad jag har och blir besvikna om jag inte svarar nog fort. De skulle bara veta hur många som hoppas samma sak!
Ibland kan det vara så att jag går ut och handlar och i en affär kan jag träffa människor som hinner berätta sitt livs problem innan man kommer till kassan. Alla vill de ha ens fulla uppmärksamhet.
Jag har lärt mig att sätta gränser. Det är viktigt för alla som arbetar med alternativterapi. Sedan behöver de som ringer till mig komma ihåg att jag arbetar heltid och därför inte förväntas att arbeta även på kvällar med att ge vägledning.
Min dag börjar så här:
Först ger jag vägledning per telefon på förmiddagen.
Mellan klockan 9 – 10 har jag en timmes telefontid där människor kan ringa och boka tid eller ringa om försvunna saker de vill hitta rätt på. Då gäller det att vara helt fokuserad på det man gör. Det är då viktigt att den som ringer har lungt i sin omgivning så att man kan vara fokuserad på att tänka på det som försvunnit så att jag kan se den. Jag förflyttar då medvetandet för att kunna se och beskriva en plats på avstånd, med hjälp av den som ringer som upprätthåller kontakten med den försvunna saken.
När telefontiden är slut fortsätter jag dagen med vägledningssamtal, privatseanser personliga besök eller på telefon.
På helger reser jag ibland och håller kurser. Det ger mig faktiskt mycket energi tillbaka och är en bra omväxling till det ofta tunga arbete det innebär att sätta sig in i människors känslomässiga problem. Nu i höst har jag också börjat med samtalsterapi, korttidsterapi och det är ju rena vilan jämfört med att vara medium.
Som medium anses man av många som mer andligt vis och terapeutisk än människor i allmänhet. Man blir satt på en piedistal och förväntas inte vara mänsklig utan alltid stödjande, närvarande och bekräftande. Svårigheten med detta är att man också förväntas vara detta på fritiden och det sätter en till sist i en ohållbar situation. Min hjälp har varit att umgås med människor som själva har samma arbete eller människor som inte alls tror på någon övernaturligt.
Har du kommentarer om det jag skrivit? Maila mig gärna och berätta.
Nu vet du mer om min vardag, som ändå är det mest intressanta och givande yrke man kan tänka sig.
