Inte ser hon ut som en sierska, tänker jag fördomsfullt, när Anna-Lena Vikström öppnar dörren och släpper in oss.
När vi slagit oss ner vid bordet och pratat lite, så beskriver hon utan förvarning min sinnesstämning och vad jag funderar på. Ganska detaljerat. Och det stämmer. Då inser jag – hon har ”gåvan”.
Redan som liten fick jag höra att jag hade gåvan. Jag drömde sanndrömmar och kunde känna efter var försvunna saker fanns. Min mormor hade den också, säger Anna-Lena Vikström, som arbetar som healare, sierska, medium och författare. Med mera.
SOM TONÅRING började hon jobba med att hitta borttappade saker, och jobbade med det i nästan tio år. Sedan tröttnade hon och ville göra något annat. Så hon utbildade sig till diakon.
Jag ville jobba med människor, men det var svårt att hitta jobb som diakon. Då startade jag eget och jobbar med det jag gör nu och det har jag gjort i tio år på heltid.
Under tiden påbörjade hon en psykoterapeututbildning.
Det är en bra grund att stå på när man jobbar med det jag gör.
Och det är mycket. Hon ger personlig vägledning, healar, gör auratolkningar, skriver böcker, håller healingkurser och letar efter försvunna saker, djur och personer. Under våren ska hon åka till Japan och hålla healingkurser.
Jag skulle bli utbränd om jag bara arbetade som sierska. Där träffar jag mest folk som har problem eller behöver hjälp. Därför är det kul att ha kurser.
HON ÄR 34 ÅR och har bott i Karlstad i fyra år. Hon flyttade hit från Lappland. Närmare bestämt från Hacksjö, en liten by utanför Vilhelmina.
Det var svårt att jobba i Norrland. Det blir långa resor och klimatet är kallt. Jag trivs bra i Värmland och har inga planer på att flytta tillbaka.
Hon berätttar att där hon kommer ifrån är synen på det som vi här kallar övernaturligt annorlunda.
Det som är övernaturligt hos er, är naturligt hos oss. Vi lever med det på ett helt annat sätt.
Det är varmt och behagligt inne och rökelsen hon tänt luktar kanel. Det luktar jul. Anna-Lena Vikström sitter ihopkrupen i fåtöljen och svarar på våra frågor om år 2004.
Det här blir som ett examensprov, när det ska tryckas i tidningen och allt.
SVAREN KOMMER till henne i form av inre bilder.
Är det klara och tydliga bilder är det större chans att de slår in, än om de är otydliga och med få detaljer, förklarar hon. Men man ska också veta att framtiden inte är helt förutbestämd. Den är som ett träd, men flera grenar, och vi har alltid flera valmöjligheter.
Ibland ser hon svaren direkt, ibland tar det längre tid och hon måste ställa lite frågor. Några gånger tar hon upp ett tarotkort, men de använder hon bara som hjälpmedel.
När vi undrar hur det kommer att gå för FBK, frågar hon om det är ett fotbollslag.
Jag kan ingenting om sport, säger hon och skrattar.
Och skrattar det gör hon ofta.
HON BERÄTTAR att alla människor sänder ut bilder.
Det är som ett energifält jag ser. Men jag har lärt mig att stänga av, för det kan bli jobbigt att få så många intryck.
Likaså har hon lärt sig att filtrera bort sjukdomar, för hon talar aldrig om när hon ser att en person kommer att få det svårt framöver.
Då ställer jag flera alternativ mot varandra och vägleder genom att ge alternativa sätt att tänka och göra.
Ibland när hon ser på mig är jag säker på att hon vet vad jag tänker. Det känns som om hon ser rakt igenom mig och jag blir lite på min vakt. Vid ett tillfälle har tankarna vandrat iväg, tänker jag på nåt roligt (och kanske inte helt lämpligt) och vid exakt samma tillfälle fnissar Anna-Lena till och ser rakt på mig!
När vi frågat klart om år 2004 i Värmland, får vi chansen att ställa lite mera personliga frågor.
MEN VAD HON SÄGER om undertecknads 2004, vad gäller jobb, kärlek och resor, det är något som vi definitivt inte kommer att skriva om i tidningen. Nu återstår bara att vänta och se.
ANNA SJÖSTRÖM
