Här avläser jag energin i ett hus i finska Österbotten, när jag var i Finland tillsammans med sångerskan Sonja Bishop och hade seanser och kurs. Artikeln är en intervju i tidningen Österbottningen, aug. 2006
En rundvandring i den gamla prästgården i Anna-Lena Vikströms sällskap är en fascinerande upplevelse. Lugnt och säkert berättar hon om de minnen och personer som fortfarande finns inom väggarna.
– Ojdå, utbrister hon när vi kliver in genom köksingången. Här var
det en väldigt stark energi.
Vi stiger in i det som nu är matsalen. Anna-Lena lystrar med alla sinnen
och låter blicken glida runt rummet.
– Det här känns väldigt strikt och strängt, säger hon. Här har det varit
fattigt och ganska hårt att leva.
Hon ser sig sökande omkring och konstaterar att rummet inte sett ut såhär
tidigare.
– Det känns väldigt strängt religiöst här inne, säger hon och vänder sig
mot porträttet av Signe Strömborg, som under sin levnadstid var rektor på
Kronoby Folkhögskola.
– Hon har i varje fall inte bott här, konstaterar hon och går vidare in
till den stora salongen.
– Här inne var det en mycket friare atmosfär. Jag känner att det finns en
familj här, två vuxna och två barn, men det är inte samma människor som
fanns i köket och matsalen. De här människorna vill att stället skall leva.
De vill se kreativt uttryck samlat här inne i salongen. De vill att folk
skall må bra och kunna träffas och umgås här under fria former. Det här
rummet borde passa väldigt bra för olika fester och körövningar. Jasså, det
brukar ordnas sådant här? Vad bra!
Vi går vidare in i biskopens rum. Anna-Lena ställer sig vid det tunga
skrivbordsmöblemanget. Hon känner på bordet och stolen och sluter ögonen.
– Här finns en man som grubblar över stora problem. Det känns som att
bygden är delad i två läger, och han vill förena människorna. Han grubblar
väldigt mycket över det här, säger hon och beskriver en rätt kortväxt och
rundhyllt man med prästkrage.
Uppe på vinden stannar Anna-Lena till vid vindsfönstret precis bredvid
trappan.
– Här känns det inte alls bra, säger hon. Jag blir alldeles yr. Det här
känns som sjukdom.
Hon sätter sig för ett ögonblick på stolen bredvid fönstret och beskriver
en kvinna. Hon är klädd i väldigt ålderdomliga kläder med förkläde. Hon är
sjuk och tycker inte om att få besök på vinden.
Inne i Porthans minnesrum går Anna-Lena direkt fram till stället bakom
kakelugnen.
– Här skall det stå en säng, säger hon. Det här rummet har inte alls varit
möblerat på det här sättet. Jag känner att det har vistats mycket folk i
det här rummet. Men det borde faktiskt möbleras om.
Är det andar du ser och finns de faktiskt här på platsen nu, undrar jag
medan vi står i ett förrådsrum på vinden, precis under taket.
– Nej, det här är inte andar, säger Ann-Lena. Det är faktiskt ganska sällan
man har att göras med andar direkt. Det handlar mera om minnesbilder.
Minnen som är lagrade i själva huset.
