Ett försök till en biologisk förklaring till auraseende

Det är inte alls säkert att auraseende är en övernaturlig begåvning utan min tro är att vi som ser auran har förmågan att omvandla de sinnesintryck som vi alla registrerar omedvetet till synintryck.

Det är alltså en slags empatisk förmåga. I tonåren såg jag auran obehindrat hela tiden. Nu kan jag välja att se auran ibland. Det här har lett till att jag funderat mycket över vad auraseende är. Tidigare hörde jag siffran att endast två på en miljon är födda med den förmågan, att omvandla emotionella intryck till färger, men troligen är det många fler, kanske en på 200, och man kan också lära sig detta som vuxen. Frågan är om det värt att sträva efter, eftersom man fångar upp och registrerar så mycket mer intryck.

Det är också en etisk fråga – vill vi att någon vet saker om oss som vi vill hålla hemliga, som vi kanske omedvetet signalerar ut via kroppspråk och annat -som vissa personer kan se klart och tydligt, lysande som färger omkring personen? Skulle man vilja möta en sådan person, med den förmågan? Ändå händer det att många lär sig på kurser och verkligen vill utveckla auraseende. Och det går, mer eller mindre, men man får då tänka på att man aktiverar en annan del av hjärnan än vanligt. Har man en gång utvecklat auraseende går det inte att bli utan förmågan.

Forskningen omkring att vissa ser auran

Det finns forskning om hur hjärnan omvandlar synintryck i neurovetenskap vid University of California. Symptomet kallas synestesi och det har en människa på två miljoner. Synestesi beror på att kopplingen mellan olika sinnesintryck i tinningloben och hjärnbarkens område för färger och ljud och andra sammankopplingar.

Under hjärnans tidiga utveckling sker många utskott av nya hjärnceller, men under fosterstadiet gallras många onödiga utskott bort. En del har fler förbindelser kvar än andra och det beror oftast på ärftliga faktorer.

Det finns människor som kan omvandla sinnesintryck och tolka intryck genom flera sinnen. Till exempel kan en del ”se” bokstäver som färger eller lukter kan tolkas som ljud eller ljud kan tolkas som känslor.

Jag kan tolka föremål som emotionella känslor.

Den som ser auran kan troligen tolka omedvetna sinnesintryck via synen.

Jag tror själv att det kan vara tusentals omedvetna signaler vi sänder ut, men de som inte har auraseende kanske sorterar bort de flesta av dessa intryck, och lyssnar mer till rösten. Ett experiment på att avläsa omedvetna intryck kan du göra själv genom att stänga av ljudet på TVn under en debatt. Det kan vara troligt att du kan utläsa personernas känslor på ett annat sätt än om du lyssnade på ljudet. Men om du dessutom SER känslorna omkring personerna – då har du synestesi, eller aurasseende!

Fundera nu över: Vill du ha den förmågan? Vad vinner du på att utveckla förmågan att se auran? Vad finns det för risker? Är du beredd att ta de etiska konsekvenserna?