Här ska jag skriva lite om motivation. Hur motiverade vi är beror på styrkan i förväntningen och hur högt vi värderar målet vi vill uppnå. När jag läste detta ämne på universitetet var det väldigt tydligt vad jag själv var, som både arbetar heltid och läser heltid och när jag utbildade mig till reikimästare gick jag inte en kurs, utan flera och de som går kurser får inte bara ett kursmaterial utan en hel bok jag skrivit…

Men högpresterare ställs inför större risker och stressrelaterade symptom än lågpresterare, och kanske är det därför jag är så intresserad av tekniker för stresshantering och att hitta närvaron i nuet. Det gör att jag börjar undra om man kanske hittar fler högpresterare bland reikimästare och de som arbetar med stresshantering än andra? Eller kankse bland utbrända personer? Bland idrottare vet man med säkerhet att vi hittar fler högpresterare.

Det kan också vara så att man är högpresterare på ett område men lågpresterare i ett annat. Vi kan vara högpresterade i relationer och lågpresterare i arbetet eller tvärtom.

Vilken motivation vi har och hur vi lyckas uppnå våra mål beror också vilken självkänsla vi har. Vår bild av oss själva byggs upp som barn. Man har en bassjälvkänsla, som man har med sig från tidig ålder och en prestations-självkänsla, som är kopplat till förmågor man har. Om man har byggt största delen av självkänslan på hur vi presterar, så har vi en ganska bräcklig självkänsla. Ens självbild är kopplat till de ideal man har, och de kan ju mycket väl vara skapade av samhället, reklam till exempel. Om man vill förbättra sin självkänsla kan man börja med att visa sig och lyfta fram sig själv i olika situationer. Då blir man annorlunda bemött och ens självkänsla kan öka.

Om man är högpresterare kanske man har en stark prestationssjälvkänsla men man kan ha bra bassjälvkänsla och ändå vara högpresterare.

En högpresterare har man en stark motivation att uppnå de mål man satt upp och inte så stark motivation i första hand undvika att misslyckas som en del strävar efter. I pressade lägen presterar man bra och man är inte rädd att visa upp sina förmågor. De högpresterande människorna sätter upp processmål. Man väljer att sätta upp mål där man har 40 – 60 % chans att lyckas, det blir en lagom utmaning. Man kan bli högpresterare om vi som barn har blivit uppmuntrade när vi lyckats med något men inte kritiserade när vi misslyckats. Då är vi inte heller så rädda för misslyckande. Högpresterare förklarar sina misslyckanden med att de inte hade ansträngt sig tillräckligt mycket.

Om man är lågpresterare är ens starkaste drivkraft att undvika att misslyckas. De trivs inte när de blir utvärderade av andra och de är inga tävlingsmänniskor. Detta är personlighetsdrag man får i tidig ålder. Den som är lågpresterare förklarar ett misslyckande med att man inte har tillräcklig förmåga att klara av det man har gett sig in på och därför är det ingen mening att man försöker igen. Man blir en lågpresterare om ens föräldrar tog ens framgångar för givna men kritiserade eller uppmärksammade det man misslyckats med.

De lågpresterande sätter upp prestationsundvikande mål. De kan antingen välja mål som är alldeles för höga så att de aldrig kan klara av att uppnå dem, och då kommer ju omgivningen inte att kritisera dem heller.

Detta märker jag ofta när jag ger vägledning till människor som har problem med kärleksrelationer. En del förälskar sig alltid i en partner som antingen är gift eller bor utomlands eller är svåruppnåelig på ett annat sätt. Då är de ju garanterade att slippa lyckas, som de kanske tror att de inte klarar av.

En del fokuserar sig på att kunna en uppgift och lära sig nya saker, en del fokuserar på att prestera bättre än andra, och en del fokuserar på att bli negativt utvärderade av andra. (Achievement Goal Theory,1977)